Till skillnad från fantasierna i förra inlägget så har slavinnan också tankar om verkligheten.

Hon är sin Herres slavinna, hans ägodel. Hon känner en stor tacksamhet över att få vara det. Det känns så tryggt att veta att Herren bestämmer – idag känner hon att hon liksom kan vila i det. När Herren säger åt henne att göra en speciell sak så är det som en ynnest att få tillfälle att lyda honom och att få göra sitt bästa. (Beroende på om det ligger i hennes bekvämlighetszon då…)

Slavinnan vet att Herren vill hennes bästa och att han vet bäst. På riktigt vill hon leva så att hon känner att allt hon gör är vad Herren vill. Hon vill aldrig medvetet agera mot hans vilja! Men hon skulle aldrig underlåta att berätta för honom om hon råkat göra det. Hon tillhör Herren, han vet allt om henne…

Hon tänker mycket på att hon vill bli bättre på allt som Herren tycker är viktigt…men samtidigt så får hon så mycket bekräftelse av Herren att hon känner som att hon duger som hon är. Det är en underbar känsla som man inte får uppleva på särskilt många platser i livet! Tack Herre!

Om hon tänker tillbaka så är det i perioder när hon har tappat bort den här känslan av att Tillhöra Herren som hon mått sämre. Hon tänker jobba på att behålla och utveckla känslan av att vara Herrens ägodel. Hon tänker läsa sitt mantra oftare och ta vara på stunderna när hon känner att hon gör något för Herren. Reflektera över varför hon tar sig för olika handlingar -särskilt de som Herren sagt åt henne att göra.

Men hon behöver som alltid Herrens ledning och stöd. När hon då och då får ett uppdrag eller han säger åt henne att göra något speciellt under dagen (som idag: hon ska ut och springa sen) så blir det en oerhört viktig del i helheten av att vara ägd.

Om hon återigen tittar i backspegeln så är det när hon blivit riktigt utmanad av Herren och tvingad ur sin bekvämlighetszon som hon har utvecklats. Det har följt samma mönster varje gång: Herren utmanar henne att göra något som känns obekvämt -hon blir arg/upprörd och agerar ut sina känslor – Herren tar ett steg tillbaka – hon inser efter ett tag att det som Herren tvingat henne att göra är bra för henne och hon blir nyfiken och villig att testa igen – hon får göra samma sak igen och det känns bra – hon blir bekväm med det (mer eller mindre beroende på vad det är, hur mycket träning krävs för att hon ska göra det utan minsta känsla av motstånd) -hon älskar det och gör det självmant.

Hon hoppas att Herren ser samma mönster? Hon tänker på om det skulle vara möjligt att uppnå att hon gör det som är utmanande utan att bli så enormt upprörd och på så sätt kunna nå steget av acceptans snabbare? Det vore fantastiskt.

Slavinnan är så sugen på att få ta ytterligare ett steg i sin utveckling!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s